Upp som en sol, ner som en...

Helt spontant skulle jag vilja säga att detta skrivs under tillfällig sinnesförvirring och att jag således inte kan ta något ansvar för det vid senare tillfällen om det skulle kunna hållas emot mig. Men. Jag är på sjukligt dåligt humör - och det är inte mitt fel någonstans. Idag får jag skylla ifrån mig, skylla på omständigheterna, vara ett offer för systematiken och vara en sådan person jag själv vanligen kan bli på dåligt humör av att träffa. Det är andra människors fel. Specifikt utvalda sådana.

Vanligen brukar jag hävda att människor är goda och att det finns något gott i alla och sådant tjafs. I någon mån vet min mage, där alla moraliska bedömningar av tyngre vikt görs, givetvis att så är fallet även dagar som dessa, men demonen som sitter på vänstra axeln är idag tung nog att ta över all min tankekraft. Och just idag borde ha varit en sådan dag då barnafödande borde följas av licens, fri abort borde gälla upp till minst 25 års ålder och människor borde i allmänhet visa lite mer hyfs för att slippa husarrest.

Och jag som var på gott humör när jag vaknade imorse. Om man ändå kunde vara en sådan där människa helt oberoende andra människor.

Jag behöver choklad.

Vädret är ju åtminstone trevligt.

Någon dag hit eller dit

Jag är jättemammig. Jag är en sådan som tycker det är jobbigt att inte prata med mamma varje dag. Det kan hända att det inte finns så mycket att säga i telefon dagligen, men jag gillar att vara tyst i ett samtal med henne om inte annat.

Jag är jättemammig. Jag kan bli jätteirriterad på min mamma. Om hon ska hjälpa mig att packa en väska är den alltid dubbelt så tung som om jag hade packat den själv. Varför? Min mamma tycker att det är helt relevant att packa ner lite extra om man ska bort. Att det sedan är sådant som man inte använder, ens när man är hemma, spelar ingen roll. Min mamma kan vara rätt tystlåten - till dess att det blir något bra program på TV:n - då börjar hon prata oavbrutet. När mamma klipper gräset däremot ska man inte så mycket som existera - för då är hon är i stånd att mörda - så länge det inte är grannen till höger, grannen till höger är hon trevlig mot, men mig kan hon då betala för att bli av med.

Jag är jättemammig. Min mamma får saker gjorda - hon kan vänta med dem, men helt plötsligt gör hon dem bara. Som att skaffa en utbildning. Hon väntade, väntade lite till och rätt som det var hade hon slutat på sitt jobb för att plugga till lärare och bli den bästa i sitt yrke. Hon jobbar några år när hon bestämmer sig för att plugga lite till - en liten magisterutbildning - vid sidan om, utan att trappa ner på sina 150 procent jobb. Eller som att bli politiskt aktiv. Helt plötsligt stod hon på en lista och går helt plötsligt på flera möten i veckan - utan att trappa ner på sina 150 procent jobb. Min mamma jobbar minst 150 procent, är engagerad i varje elev hon har, sitter som förtroendevald lite här och var och har två hundar som alltid har hennes uppmärksamhet.

Jag är jättemammig. Mest för att min mamma är den hon är. Inte för att det är någon dag hit eller dit.

Jag ångrar ingenting.

Hemma var det igår bal för treorna på gymnasiet. Imorgon springer de ut på trappan som ett slutgiltigt steg för att ta studenten. En stund var jag inne på att ta tillfället i akt för att klaga en smula över att det var längesedan jag sprang ut och att jag är gammal med värkande leder, rynkig panna och en humor som mest handlar om att skratta åt sådant som har hänt. Men nej. Jag är faktiskt nöjd med att vara precis där jag är. Precis som jag är. Studentdagen var kanske den absolut roligaste dagen jag har upplevt, på balen hade jag kanske min absoluta snygghetspik och under studentkampen var jag kanske som mest tävlingsinriktad och atletisk (nåja). Men det är faktiskt nu som jag, som mest, känner att den ljusnande framtiden är min.

Det är sjukligt läskigt att springa ut på en trappa, ut mot en framtid som kan vara precis vad som helst, brant som ett stup, en ständig uppförsbacke eller bara en vanlig raksträcka. Samtidigt är det den utgången som innebär att man får välja sin egen väg.

Jag är fortfarande jätterädd, har gömt mig i det kanske mest sofistikerade och studentikosa gömstället som går att hitta och som bubblan Lund utgör. En kompis fick igår sitt examensbevis, fick i förrgår jobb. Ett riktigt jobb, relevant för hans utbildning och ett sådant jobb han verkligen ville ha. Han har bara prickat av sina mål och gjort det så himla grymt. Han verkar inte ens lite smårädd för framtiden.

Och här sitter jag med ett år kvar tills min kandidatexamen - och är vettskrämd. Jag vill aldrig lämna Lund. Jag trivs så gott här. Företagsekonomi måste jag så gott som läsa efter kandidatexamen, jag vill ju faktiskt kunna det här med redovisning och grejer - kan ju vara bra att ha. Liksom. Och en master - ja, men det måste jag ju ha. Och läsa den utomlands? Nja, alltså, Lund har faktiskt riktigt bra och väletablerade masterutbildningar. Varför chansa på andra studentställen? Lund är bra, Lund är tryggt. Världen utanför skrämmer mig. Nu är jag inne på en sådan bra stig. Den är lummig, mysig, hemtrevlig, lagom stor, ombytlig och precis som jag önskar. Andra stigar är skrämmande, de kan ju innebära vad som helst. Jag är vettskrämd.

Samtidigt som jag längtar sönder. Jag vill också prova på mer av livet. Det riktiga livet.

Det är ändå rätt mäktigt. Allt. Att man kan välja precis vilken väg som helst. Hamna var som helst. Prova vad som helst. Bli vad som helst. Oavsett hur trevlig den aktuella stigen än är, leder den framåt, mot andra ställen. Man behöver bara röra sig lite. Det är rätt skrämmande. Det är rätt mäktigt.

Jag ångrar ingenting.

Sjungom studentens lyckliga dag
låtom oss fröjdas i ungdomens vår
än klappar hjärtat med friska slag
och den ljusnande framtid är vår.

Nu har jag snart varit 21 i några år

Jag fyller år snart (läs: om några veckor), fick CSN idag, känner mig inte överdrivet mycket tätare än vad jag gjorde igår och börjar fundera på när det slutar vara socialt acceptabelt att önska sig pengar i födelsedagspresent.

Att man som 43-åring inte kan önska sig sedlar har jag förstått. Så länge pengarna inte är maskerade i sadistiska presentkort som är låsta till en lagom sofistikerad butik där presentmottagaren förmodligen aldrig handlar, är det uppenbarligen inte i enlighet med god norm att säga att man vill ha något att fylla plånboken med i samband med sin födelsedag.

Att man däremot som 17-åring önskar sig pengar är så gott som ett krav. "Jaha, lilla flickan har blivit stora flickan nu ju, och då kan en ju minsann inte tro att det som jag köper passar damen i smaken, nej, och så är det så svårt - ungdomar idag, vettu."

Var är min ålder i skalan accepterat-pinsamt?

Snart kommer de där förutseende vad-önskar-du-dig-samtalen där svaret "något kul" inte brukar uppskattas av släktingar man bara träffar vid de där obligatoriska tillfällena. Och nej, böcker får jag aldrig även om jag uttryckligen svarar det. När man jobbar i en bokhandel verkar böcker exkluderas som presentartikel när det annars borde vara ett säkert kort - vilken bokhandelsanställd gillar inte böcker? Jag tror minsann att folk som jobbar på restaurang kan bli bjudna på middag vid en del tillfällen. Nåja.

Strumpor. Jag ska önska mig strumpor. Gärna flerpack i samma färg så man inte behöver anstränga sig när man ska para ihop dem efter tvätten.

Pengar får jag nog vänta med tills min karriär kommit igång. Oavsett vad, kommer jag när jag blir rik, vara 21 år gammal. För att räkna de fyllda åren - det slutade jag med förra året.

Jo. Jag har lite tråkigt. Jag har lite lite att göra. Det känns, det känns, det känns ovant.

Jag är inte klar med skolan, men kan inte göra något innan min skolpartner är klar med en tenta. Fantastiska grupparbeten.

Jag har städat. Jag har tvättat. Jag har handlat. Jag har promenerat. Jag har läst. Jag har diskat. Jag har fikat. Jag har läst bloggar. Jag har streamat tre avsnitt av någon serie. Jag har gjort en dagordning till ett möte som är mer än en vecka bort.

Men tja.

Fortsatt uppsatsproblematik

Fortsätter skriva uppsats. Skriver om bakomliggande faktorer till varför Sydkorea demokratiserades. Försöker skriva om bakomliggande faktorer.

"In other words, the democratization occurred because the soft-liners in the elite group, who believed democratization was unavoidable, were successful in garnering the support of elite hard-liners." skriver Dongsoo Kim.

"Political liberalization in South Korea in the mid-1980s was not prompted by a fatal split between hard-liners and soft-liners within the power elite" skriver Chien-peng Chung.

Okej.

Typiskt. Har kommit in på den empiriska delen av uppsatsen, skriver om Sydkoreas demokratiutveckling och ska referera till en koreansk författare när det slår mig.

Jag har ingen aning om vad som är för- respektive efternamn.

Typiskt.

"Jag tänker, alltså finns jag" tänkte Descartes och existerade för allt han var värd.

"Jag skriver uppsats, alltså lever jag inte" tänkte jag och kan därigenom i de absolut mest genomtänkta metafilosofiska resonemangen bevisa att existens kan existera oberoende liv.

Dagens ironier

Börjar dagen, inte helt oväntat, med att vakna. Tidigt, men med en hel natts sömn i bagaget, blir lycklig, hoppar till och anar en kroppstemperatur lite över det normala. Äger ingen termometer och klassificerar mig således som frisk. Ska kampanja idag. Får sms nr 1 där huvudvärk ger person nr 1 ursäkt för att stanna hemma. Får sms nr 2 där ont i halsen ger person nr 2 ursäkt för att stanna hemma. Är huvudansvarig och därtill den som har materialet för dagen vilket utesluter potentiella ursäkter från mig själv. Har sammanfattningsvis två avhoppare till följd av sjukdom, men åker själv iväg med misstänkt feber. #Ironi 1.

Klickar mig in på lokaltidningens hemsida när jag ska vara flitig student, slutar vara flitig student och fastnar i läsandet av kommentarer uppkomna från en till sådan där vad-kostar-den-där-gruppen-människor-under-den-där-tiden-artikel. Det är sedvanliga personangrepp och liknande som dominerar, men därtill finns även de som hävdar att de som hävdar motsatsen från de själva inte bara är allmänt dumma och griniga människor, utan även okunniga. "En sådan himla okunskap" verkar vara det huvudsakliga att diskutera. Okunskapen att det som finansierar stadskassan hit och det som finansierar stadskassan dit är den ena och den andra. Jo. Okunskap om "stadskassan". Uppenbarligen. #Ironi 2.

Spenderade gårdagskvällen med att göra en lunchlåda att ha mig mig under plugget min uppsatsvän och jag skulle ha idag. Stannar således uppe lite längre än planerat igår kväll och bär således runt på en jobbig låda hela förmiddagen idag. Min uppsatsvän erkänner sig senare sjuk och frågar om vi kan arbeta hemifrån. Jo. Visst. #Ironi 3.

Mitt självömkansgodis är slut. #Ironi 4.

Sympatisk grinighet

Är förkyld. Igen. Känner mig lika grinig som den irriterande ungen som precis lagt sig på golvet i mataffären för att demonstrativt visa hur fruktansvärt hemskt det är att han eller inte hon får något godis. Känner mig lika irriterad som föräldern till ungen. Känner mig lika irriterande som föräldern som sedan ger upp och belönar den bortskämda ungens griniga beteende med att faktiskt köpa godis.

Halsen kliar. Näsan rinner. Ögonen svider. Jag spenderade en alldeles för stor del av natten med att stirra. Som om inte det var nog fick min tonårskropp trots sina 20+ för sig att producera en finne som placerades strax nedanför näsan och således reformerat mitt vanligen rätt trevliga anlete till ett liknande diverse mumintrolls sådana, där överläppen dominerar och dessutom förhindrar leenden. Inte för att leenden skulle vara något vanligen brukat idag. Folk är irriterande. Vädret är irriterande. Uppsatsen är irriterande. Jag är irriterande. Uppskattningsvis allt är irriterande.

I övrigt är jag en sympatisk person.